Strimmor av ljus
Ge aldrig upp dina drömmar
När jag växte upp ansåg jag mig bara vara bra på sånt som man inte behövde kunna. Jag kunde sjunga lite grand och jag kunde teckna och skriva. Jag hade bäst betyg i de ämnen som inte sågs som viktigast. Jag var inte tillräckligt bra på att sjunga, så nån stor artist skulle jag aldrig bli, och det spelade ingen roll för jag älskade att sjunga för att glädja, och älskade att teckna och skriva för att det gav mig inre glädje, och ändå förstod jag inte vad det skulle bli av mig. I dag, när min första bok sålt nästan tusen exemplar, och jag sjunger till glädje i mitt yrke var dag, och jag genom samtal och möten har möjlighet att inspirera och sprida hopp, så ser jag... Ge aldrig upp dina drömmar! Det är värt allt att låta glädjen leva och hoppet få spridas.
Det började med Monika. Monika med det vackra leendet och de glada ögonen. Ögon med äkta glädje. Vi kände inte varandra så väl till en början, men det syntes att hennes glädje var äkta och bottnade i levt liv. Glädjen såg erövrad ut. Man kunde ana att det funnits svårigheter och erfarenheter som genomlevts och gett tacksamhet och ödmjukhet inför livet. Det började med Monika. Hon fanns där med sitt leende och glädje och mötte mig och alla med samma smittande värme. Monika dog ifrån oss. Familjen ville ha en ängel till dödsannonsen och till programbladet i kyrkan. De hittade ingen de gillade och jag sa: "jag kan prova att rita en." Änglarna dansade fram över mitt papper en solig försommardag. Det blev några olika varianter och efter att familjen skissat lite tillsammans med mig, så fick Monikas ängel sin gestalt. Det är deras ängel. Den pryder nu också hennes gravsten. Utifrån glädjen att måla änglar som jag hittade i mitt skissande, och från leendet Monika lämnade på vår jord och i mitt inre, har alla de andra änglarna kommit till. Monika och jag delade ord och liv då hon levde, hon uppskattade att läsa det jag skrev, och hon lever kvar i mig. Änglarna får nu vingar till omsorg, glädje och kärlek genom mig och dig.❤